Uppgivenhet

Jag orkar snart inte mer.

Hjälp. 

Annonser

02:12…

Är på besök hos min mormor men kan inte sova. Tankarna spinner i huvudet. Jättejobbigt. 

Jag ligger och grubblar för fullt så har inte fått en blund. Jag får inte ihop detta. Varför ska det vara så svårt det där med kärlek? 

I torsdags tog det nästan slut. Vi bråkade men bestämde oss för att inte ge upp. Vi älskar ju varandra och det är fortfarande möjligt för oss båda att anpassa oss till varandra. 

Vi är väldigt olika varandra till sättet men varför ska det hindra egentligen? Det finns ju något annat där. Kemi. 

Men så blev det jobbigt i telefon under kvällen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Jag vill inte vara utan honom och han säger iaf att han känner likadant men efter mina erfarenheter så väntar jag bara på att han ska krossa mitt hjärta. Säga att allt var ett skämt. Att han inte alls känner som han säger. Att det bara var ett tidsfördriv. Hur ska jag orka med detta? 

Penibel situation. Och feg som jag är så funderar jag på att göra slut för att förekomma honom. Så tänker inte en normal människa?! Jag är inte klok. Men jag har stora ärr sedan tidigare. Så vad gör en? 

Det gick över?

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Ligger här och ugglar. Har glömt bort att jag har en blogg. Fantastiskt. 

Jag går rakt på sak; jag tror inte att jag är lycklig… Jag är inte deprimerad. Inte olycklig men inte heller just lycklig. Jag känner mig missnöjd. Varför? Ja snälla, varför? Förklara det för mig. 

Jag har hittat någon som älskar mig. Någon som har ett enormt hjärta. Så varför känner jag såhär?

Sover inte ens bredvid honom. Det känns inte rätt. Han gör mig sjuk. 

Fan. 

Tjitt-tjatt-fnatt

Oj så uttråkad jag är! 

Klockan är över 1 och jag borde sovit för flera timmar sen men har bakat bröd till familjen, städat ur skafferi/skåp i köket och samlat ihop saker. Det är mycket att tänka på när en ska åka hem igen…

Dagen blev dock psykiskt påfrestande. Min far har blivit mycket sämre och det gör så ont i min själ att se vad som händer. Hur omedveten han är om vad som sker. Han har varit min trygga punkt. Varför blev det såhär?

Och mitt i allt detta kaos så fick jag sms som jag inte ville ha. Inte just nu. Det gör mig så frustrerad att jag berättat en del om mig själv som nu verkar bita mig i baken. 

Hur ska jag kunna våga öppna mig mer för människor? Allt jag säger/gör/tycker tycks misstolkas. Det är så sjukt jobbigt. 

Fast nu ska jag försöka packa ihop så mycket som möjligt för att spara tid imorgon. Blir bra det här… 

Illamående

Sjukt jobbigt. Jag mår jättedåligt. Psykiskt. Det är en sån dag. En dag som ändå kändes bra till en början men som nu bara känns hopplös. Sådär som att saker gör ont. För jag har mått så bra senaste tiden även om det varit jobbigt och stressigt men nu är det förbi. Tryggheten. 

Förhållande?

Det där med relationer är svårt. Riktigt svårt. Och samtidigt så befriande. 

Idag så redde vi ut ett och annat. Vi båda vill vara tillsammans men jag backar av rädsla. Och när jag blir rädd vill jag bara springa. Bara det att just i detta fallet vill jag inte springa. Jag vill bara vara nära. Hålla om. Bli kramad. 

Men frågan nu är om jag klarar av ett uppbrott. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv och nu ska jag även involvera en person till. 

Hur detta kommer att fortlöpa är det nog ingen som vet men om jag inte tar en chans nu så finns det risk att jag förlorar något som kan bli riktigt bra. Knepigt. Och märkligt.