Måndag

Bara en vanlig måndag. 

Idag har varit en riktigt dålig dag. Varför kan jag inte svara på. Det har bara inte känns bra. 

Jag har spenderar alldeles för mycket tid åt tankar och färre åt att vara mer praktisk. 

Jag har haft fullt upp med att ringa samtal och vänta på återkoppling. Det har helt enkelt inte känts som att jag fått saker gjort även om jag faktiskt checkat av sex samtal. Sex stycken. Men det i kombination med att haft soffhäng hela dagen. 

Fick mina läkarintyg på posten. Det var isf något. Nu måste jag däremot skicka in kopian med ursäkt om att jag glömt svara på mail. En vecka sent.

Typiskt. Men aja. Det är så livet ser ut ibland. Det hör till. 

Men nu är klockan snart halv nio och ska se till att iaf få två saker avcheckade. Läxa samt anmälan till Nordea om internetskimmingen jag var med om i våras. Vet inte ens om de godtar det så långt efteråt. Men let’s hope…

Annonser

Världens sämsta jag

Okej. Så jag går KBT på ångestenheten. Idag var det tänkt att jag skulle ta mig ner till Gallerian på Hamngatan för att träffa en av tjejerna som leder utbildningen…

Men kommer jag iväg? Nej. Är helt förstörd och utmattad efter en ångestfylld natt. 

Tyvärr leder det till att jag inte åker någonstans. Jag fastnar på vägen. Får helt enkelt betala de 200kr för uteblivet besök. Straffet för att en mår dåligt. 

Jag känner mig så arg och upprörd på mig själv! 

Måste samla mig för att kunna åka till min tandläkare vid 13:45 iaf. 

Jag fattar verkligen inte varför jag är så dum att jag bara ställer in. Det är inte ok. 😞

Så. Rubriken stämmer till 110% jajamensan.

Panikångest deluxe

Jahapp. Nu är jag iaf lugn. För ungefär 1 timme sedan kändes det som att allt rördes om i mitt huvud.

Varför?

Jo, när jag samtalade med min mor så berättade hon att de hade fått besök mitt ute i skogen, dvs i mitt barndomshem, av två personer jag absolut inte vill ha något att göra med.

Vilka var nu dessa personer?

Det var min föredettas föräldrar som tog en avstickare (på femtio mil) från Sundsvall till Ammarnäs bara för att ”träffa Jacqie”, någon de inte träffat på sex år. Sex år. Varför skulle de få för sig något sådant? Jag har absolut inget intresse av att låta dem komma åt mitt liv. De är inte längre ‘familj’ och dessutom är deras son en av få människor jag absolut inte tål och som jag hoppas att jag ska träffa igen.

För lite mer än sex år sedan förstörde han mitt liv. Både han och sina föräldrar. De krossade mitt självförtroende och också mitt hjärta. Som att någon står och trampar på en över ens bröstkorg.

Jag försökte verkligen att bita ihop. Övertyga mig själv att det inte var så illa.

Att leva med både psykisk som fysisk misshandel under så många år. Då trodde jag att jag förtjänade det. Men sen dess har jag kommit en bra bit. Jag är ju faktiskt frisk inombords. Det här blev bara en bump in the road. Men med 30mg sobril och väldigt bra vänner så känns det lite lättare. Ett par timmar sömn på det här så ska det nog bli bra.

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida