Väntan

Jag sitter just nu i Umeå och väntar på att Totalt Jävla Mörker ska entra scenen. Det är riktigt segt. Så till den grad att det kommer ett ångestmoln inom mig…

Det var 11 år sedan jag gick på Umeå Open och nu känner jag mig så gammal. Läskigt sliten. För vad är det egentligen jag väntar på? – Döden? Nej, det är svårt att förklara men jag hoppas på att det blir bättre nu när jag ska åka hem till mina föräldrar. Och min hund. Älskade Jacqie. Så jag saknar att hålla henne i min famn och bara dra in ett djupt andetag i hennes päls.

Och min far. Som jag kanske inte har så lång tid kvar med. Jag vill bara att han ska komma ihåg mig. Så länge det går iaf.

Men den där eviga väntan. Nej, den lägger sig aldrig.

Annonser

Uppgivenhet.

Jag är så slut både fysiskt och psykiskt. Till viss det har det att göra med att jag och min samtalskontakt började gräva i min barndom. Vi hann inte långt innan timmen var över så ska dit på fredag fm för att fortsätta. Allt jag kan säga att det var som att ett tåg sköts ut ur min kropp.

Under denna dag fick jag en väl behövlig massage. Jag har mina misstankar om att det kanske är ett litet diskbrock som är i vägen. De flesta ryggskotten är ju det eg. Inget farligt.

Efter massage blev det lunch med N och sen la jag mig i soffan och bredde ut mig. Ska börja stuva med nya pärmar med den egna redovisningen. Tror det räcker med 2 år tillbaka minus lönespec, skattepapper, årsredovisningar och recept och garantisedlar.

Fast blev ingen start idag. En sak i taget. Annara kommer det där satans paniken.

Känslan av att dö

Tung rubrik. Handlar i första hand om att vara levande men död. Att känna hur allt faller. Bit efter bit efter bit. Varför? Vad är det som gör att livet liksom vittrar mellan fingrarna?

Idag besökte jag min arbetsplats. Det var snart 14 månader sen senast. Det var otroligt jobbigt att komma dit men väl där drack jag kaffe i 1.5h innan jag begav mig hemåt igen.

Jag försökte klara av den resan under förra veckan men det gick helt enkelt. Nu ska jag även försöka åka dit på torsdag. Försöka är dock ingen försäkran. Men det känns väldigt skönt att de inte kommer kasta på mig arbete. Jag blir mer som en tomte med rätt ok lön.

Och det viktiga för mig är ju faktiskt att jag får betalt även om jag inte tar mig till jobbet. De står för min resa t o r i arbetstid de dagar det blir för tugnt. Jättesnällt.

Det blev många kramar från kollegorna. Även om det var desarmerad styrka.

Men! Ändå så har jag en konstig känsla i maggropen att jag egentligen är död. Någonting saknas. Som kärlek. Jag känner mig svältfödd. Det är väldigt väldigt få som vet hur egentligen min situation är.

Ge mig kärlek! Låt mig inte bara sitta i ett hörn i väntan på döden. För när detta livet är slut. Då finns det inte längre något. Bara total tystnad.