Bestulen

Jag kan inte sova.

Idag blev jag rånad. Personen ryckte min tygpåse från min axel där även min plånbok låg. Jag har ingen plånbok. Inget id-kort. Inga kontokort. Bara naken. 

Jag blir arg och frustrerad. Varför ska detta hända mig. Och nu. Det är inte rättvist! Vill gråta, skrika, dö. Eller kanske inte dö men snudd på. Det sjuka är att jag hade plånboken i fickan men då jag blev rädd för att tappa den så la jag ner den. Förlåter mig inte för det. Vilken idiot jag är!!! 

Stress – Ångest – Döden – Familj

Jag borde verkligen sova nu men likt förbannat ligger jag här och stirrar. 
Det har gått en tid sedan jag gjorde en post så känner att det lika gärna kan göras nu när jag inte får sova. 
Till att börja med så är jag otroligt stressad och nervös. Mitt liv tycks vara i spinn och jag bryter långsamt ihop. Det är inte hälsosamt att må såhär men nu har jag varit sjukskriven i nästan 2 år och 8 månader. Och det verkar inte riktigt finnas ett slut på detta. Så vad ska jag göra? Jag ligger och grubblar och ångesten äter upp mig. 
Jag har haft en hel del panikångestattacker de senaste veckorna. Åkte på ‘semester’ under 10 dagar och känner mig fortf som ett vrak. För nog hade vi det trevligt men inget kan göras till 100% längre. Känner mig begränsad både fysiskt och psykiskt. Så till den grad att tankarna om döden maler på…
Ibland önskar jag att jag var död. Varför leva när det inte finns någon riktig mening med att existera? Visst, jag har en fantastiskt fin pojke i mitt liv, några få men väldigt bra vänner, ett nystartat företag – men spelar det egentligen någon roll? Tror inte det. 
Vi har börjat prata om att bilda familj. Det är väldigt tidigt men oftast känner jag bara ett wow inombords när jag ser honom, hans sätt att vara och vilken bra förälder han kommer att bli. Men är det verkligen rätt att vara egoistisk och tro att ett barn ska ge mig ro i själen? Ge oss ro? Vill jag riskera att ge ännu en människa risk för att bli lika sjuk? Så svårt! Men när jag ser honom så värker det till i hjärtat av någon form av, eh, saknad? Märkligt. 
Nåväl. Snart är kl 04:30 och jag ska upp och hoppa om 2h. Tvättid. 10+ maskiner. Hurra. Det negativa med att ha varit på semester… 

Håravfall…

Jag har börjat tappa hår igen. Denna gång var det nästan en hel näve som jag fick i handen när jag schamponerade. Nu ligger jag bara och gråter. 
Jag vet att det är något som står riktigt illa till med mig. Inget stämmer. Min livslust dalar. Jag gråter minst en gång per dag. Mina naglar bryts konstant av och nu är det mitt hår. 
Jag är rädd att jag är sjuk igen. Ska göra min MR först om några månader och det kändes väl ändå helt ok men nu så vill jag bara veta. OM det är cancer så kanske inte tiden räcker till och ja, jag hade ändå accepterat att jag kanske kommer att dö men så kom han in i bilden och även om det är skit så vill jag inte lämna honom. Men jag kan inte berätta detta för honom. Han gråter så fort vi talar om att jag är sjuk. Att min framtid inte ser alltför ljus ut och att jag kommer gå bort tidigare än de flesta andra. Iaf utifrån min sjukdomsbild. Kul liv…

Ihålighet

Vad ska jag säga? Det är något som inte stämmer. Mitt humör är helt åt skogen. Jag är mest ledsen och har taggarna utåt. 
Idag (läs igår) så gick någon jag tycker väldigt mycket om bort. Denna cancer. Jag blir fanimej galen på skiten.lät. Några tårar rulla efter beskedet men nu så känner jag mig tom. 
Fuck cancer!

Semibitter

jahapp. Så är klockan halv ett och här ligger jag och glor. Han ligger här intill. Ovetandes om vad jag skriver.

 

Hela dagen har jag gråtit. Ibland skrattat med men i huvudsak gråtit. För jag är inte lycklig. Inte nöjd med något. Känner mig som en total katastrof som presterat noll. Kul liv!

 

ibland kommer känslan av att vilja dö. Befriande tanke. Även om en aldrig får säga det högt. Men ibland skulle det vara skönt att tänka på att inte vakna upp igen. Förbjudna tanke.

Smärtsamt

Jag vet seriöst inte vad jag ska ta mig till. Jag är kär men samtidigt så är jag så ledsen hela tiden. Jag har blivit så känslig, nästan olycklig, under den senaste tiden. 
Ibland känns det som att detta är en person som jag kanske skulle kunna bygga en framtid med. Hus och hundar (och kanske t o m barn…) men sen kommer de där idiotiska kommentarerna. De som gör ont i hjärteroten. 
Jag vet att vi fortf måste lära känna varandra djupare. Jag menar, det är inte mer än lite drygt 4 månader sedan vi träffades. 
Så… vad ska jag göra? 

02:12…

Är på besök hos min mormor men kan inte sova. Tankarna spinner i huvudet. Jättejobbigt. 

Jag ligger och grubblar för fullt så har inte fått en blund. Jag får inte ihop detta. Varför ska det vara så svårt det där med kärlek? 

I torsdags tog det nästan slut. Vi bråkade men bestämde oss för att inte ge upp. Vi älskar ju varandra och det är fortfarande möjligt för oss båda att anpassa oss till varandra. 

Vi är väldigt olika varandra till sättet men varför ska det hindra egentligen? Det finns ju något annat där. Kemi. 

Men så blev det jobbigt i telefon under kvällen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Jag vill inte vara utan honom och han säger iaf att han känner likadant men efter mina erfarenheter så väntar jag bara på att han ska krossa mitt hjärta. Säga att allt var ett skämt. Att han inte alls känner som han säger. Att det bara var ett tidsfördriv. Hur ska jag orka med detta? 

Penibel situation. Och feg som jag är så funderar jag på att göra slut för att förekomma honom. Så tänker inte en normal människa?! Jag är inte klok. Men jag har stora ärr sedan tidigare. Så vad gör en? 

Det gick över?

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Ligger här och ugglar. Har glömt bort att jag har en blogg. Fantastiskt. 

Jag går rakt på sak; jag tror inte att jag är lycklig… Jag är inte deprimerad. Inte olycklig men inte heller just lycklig. Jag känner mig missnöjd. Varför? Ja snälla, varför? Förklara det för mig. 

Jag har hittat någon som älskar mig. Någon som har ett enormt hjärta. Så varför känner jag såhär?

Sover inte ens bredvid honom. Det känns inte rätt. Han gör mig sjuk. 

Fan.